Ur  "Filosofi för lekmän och andra essäer" (1950) av Bertrand Russell tillåter jag mig citera följande, som jag rekommenderar till läsning med eftertanke och begrundande jämförelse med dagens svenska skolväsende såsom det under de senaste femtio åren  skapats av socialdemokratin.

"Läraryrket har under de sista hundra åren i till och med högre grad än flertalet andra yrken förvandlats från att utövas av en liten, högt skolad yrkeskår, som arbetar för en minoritet av befolkningen, till en stor och viktig gren av samhällsarbetet. Yrket har en stor och ärevördig tradition, som sträcker sig från historiens gryning intill nyaste tid, men den lärare i vår moderna värld, som tillåter sig att hämta inspiration av sina föregångares ideal, riskerar att bli omilt påmind om att det inte är hans uppgift att lära ut vad han tänker, utan att inympa de trosföreställningar och fördomar, som hans arbetsgivare anser nyttiga. I forna dagar förutsattes att en lärare var en man med osedvanlig kunskap eller vishet, till vars ord människorna gjorde klokt i att lyssna.

Under antiken var lärarna inte en organiserad yrkeskår, och ingen kontroll utövades över deras undervisning. Det är sant att de ofta straffades i efterhand för sina omstörtande läror. Sokrates dömdes till döden och Platon skall ha kastats i fängelse, men sådana händelser inverkade inte på deras lärors spridning. Var och en som har den äkta lärarimpulsen måste vara mer angelägen att överleva i sina böcker  än i kroppslig måtto. En känsla av intelektuellt oberoende är nödvändig för att på rätt sätt kunna fylla lärarens uppgifter,eftersom det är hans plikt att bidra så mycket han kan med kunskaper och förnuft till att forma den allmänna opinionen. Under antiken fullföljde han denna uppgift utan några hinder, bortsett från enstaka spasmodiska  och ineffektiva ingripanden av tyranner eller pöbelhopar.

Under medeltiden blev undervisningen kyrkans uteslutande prerogativ, med resultat  att det gjordes mycket små framsteg både intellektuellt och socialt. Med renässansen återskänkte den allmänna respekten för lärdom läraren ett mycket avsevärt mått av frihet. Det är sant att inkvisitionen tvang Galilei att göra avbön och brände Giordano Bruno på bålet; men bägge dessa män hade utfört sitt verk, innan de blev straffade. Sådana institutioner som universiteten förblev till stor del i dogmatikernas händer, med påföljd att det mesta av det bästa intellektuella arbetet utfördes av oberoende forskare. I synnerhet i England fanns det nästan ända fram till 1800-talets slut knappast några män av verklig betydelse, utom Newton, som var knutna till universiteten.  Men samhällsystemet var sådant att detta föga eller inte alls hindrade deras verksamhet eller förminskade deras nytta.

I vår mer genomorganiserade värld står vi inför ett nytt problem. Något som kallas skolbildning ges åt alla, vanligen av staten men ibland av kyrkorna. Läraren har sålunda i det övervägande antalet fall blivit en tjänsteman, som är tvungen att verkställa önskningar av folk, som inte har hans lärdom, som inte har någon erfarenhet av att handskas med ungdom och vilkas enda inställning till uppfostran är propagandistens. Det är inte så lätt att se hur lärarna under dessa förhållande skall kunna fullgöra de uppgifter, för vilka de är speciellt lämpade.

Statlig skolundervisning är uppenbarligen nödvändig, men den innebär lika uppenbart vissa faror mot vilka det borde finnas garantier. De missförhållanden  som är att frukta framträdde i sin fulla omfattning i det nazistiska Tyskland och framträder  fortfarande i Ryssland. I bägge dessa  länder kan ingen driva undervisning som inte hyllar dogmatisk tro, vilken få människor med fri intelligens  gärna kan uppriktigt godta. Han måste inte endast ansluta sig till en tro, utan han måste överse med avskyvärda förhållanden och omsorgsfullt avhålla sig från att uttala sig om dagshändelserna. Så länge han endast lär eleverna alfabetet och multiplikationstabellen, varom inga meningsskiljaktligheter uppstår, inkräktar de officiella dogmerna inte nödvändigtvis på hans undervisning; men t.o.m. när han undervisar i dessa elementära ämnen, är han i totalitära länder förpliktad att inte använda de metoder som han anser lämpligast för att uppnå undervisningsresultat, utan att inympa fruktan, ödmjukhet och blind lydnad genom att kräva ovillkorlig underkastelse under sin auktoritet. Och så snart han kommer förbi de rena  elementa är han tvungen att inta den officiella ståndpunkten i alla omstridda  frågor. Resultatet är att ungdomen i det nazistiska Tyskland blev och i Ryssland blir bigotta fanatiker okunniga om världen utanför deras eget land, totalt ovana vid fri diskussion och inte ens medvetna om att deras åsikter kan bestridas utan att detta behöver utgöra ett utslag av moralisk ondska.

Detta sakernas tillstånd, som är dåligt, skulle likväl vara mindre ödesdigert än det är om de dogmer, som inympas, i likhet med vad fallet  var inom den medeltida katolicismen vore universella och internationella; men hela begreppet internationell kultur  förnekas av de moderna dogmatikerna, som predikar en tro i Tyskland, en annan i Italien och en annan i Ryssland och ytterligare en annan i Japan. I vart och ett av dessa länder är fanatisk nationalism det som starkast betonas i ungdomens undervisning, med resultat att människorna i det ena landet antagligen inte har någonting gemensamt med människorna i ett annat land, och att ingen föreställning om en gemensam kultur står i vägen för den krigiska vildheten.

Den kulturella internationalismens förfall har fortskridit i ständigt stegrat tempo ända sedan det första världskriget. När jag var i Leningrad 1920 träffade jag professorn i högre matematik, som var väl förtrogen med London, Paris och andra huvudstäder, då han deltagit i åtskilliga internationella kongresser.

Nu för tiden tillåts lärda män i Ryssland sällan dylika utflykter av fruktan för att de skall göra jämförelser, som är ogynnsamma för deras eget land. I andra länder är nationalismen inom lärdomslivet mindre extrem, men överallt är den vida mäktigare än förr. Det finns en tendens  i England  (och jag skulle tro, i Förenta staterna) att försöka undvara fransmän och tyskar vid undervisningen i franska och tyska.

Metoden att ta hänsyn till en mans nationalitet snarare än till hans kompetens vid utnämningen till en plats är skadlig för undervisningen och en synd mot den internationella kulturens ideal, som var ett arv från det romerska kejsarriket och den katolska kyrkan, men som nu håller på att gå under i en ny barbarinvasion, som kommer nedifrån i stället för utifrån. I demokratiska länder har dessa missförhållanden ännu inte på långt när nått sådana proportioner, men det måste erkännas att det föreligger en allvarlig fara för liknande utvecklingstendenser inom undervisningsväsendet och att denna fara endast kan avvärjas om de som tror på tankens frihet är på sin vakt för att skydda lärarna från intelektuell träldom. Den kanske första förutsättningen är en klar uppfattning om de tjänster som lärarna kan förväntas uträtta för samhället.

Jag håller med världens regeringare om att bibringandet av bestämda och oomstridda fakta är en av lärarens minst viktiga uppgifter. Det är naturligtvis den grundval på vilken de andra uppgifterna bygger, och i en teknisk kultur sådan som vår har det otvivelaktigt ett avsevärt värde. I ett modernt samhälle måste det finnas ett tillräckligt antal människor, som äger den kunskap som behövs för att vidmakthålla den mekaniska apparat på vilken vår fysiska bekvämlighet vilar. Det är dessutom besvärligt om någon större procent av befolkningen inte kan läsa eller skriva. Av detta skäl är vi alla anhängare av obligatorisk skolundervisning. Men statsledningarna har upptäckt att det är lätt att under undervisningens gång ympa in uppfattningar i omstridda frågor och framkalla tankevanor, som kan vara bekväma eller obekväma för makthavarna.

Statens försvar ligger i alla kulturländer minst lika mycket i händerna på lärarna som på de beväpnade styrkorna. Utom i totalitära stater är försvaret av staten önskvärt, och det blotta faktum att skolundervisningen används för detta ändamål utgör i och för sig ingen orsak till kritik. Kritiken uppstår först om staten försvaras genom obskuratism och vädjan till irrationella lidelser. Dylika metoder är alldeles onödiga i fråga om en stat, som är värd att försvaras. Inte desto mindre finns det en naturlig tendens att tillgripa dem bland folk som inte har någon förstahandskunskap om undervisning.Det finns en vida spridd uppfattning om att folken blir starka genom enhetlighet i åsikter och genom undertryckande av friheten.Man hör det påstås om och om igen att demokratin försvagar ett land i krig, trots det faktum att i vartenda viktigare krig sedan år 1700 har segern gått till den mera demokratiska sidan.

Nationer har mycket oftare bragts till sin undergång genom envisa försök att skapa en trångsynt enhetlighet i åsikter än genom fri diskussion och tolerans mot avvikande åsikter. Dogmatikerna över hela världen föreställer sig att även om de själva sitter inne med sanningen, kommer andra att förledas till falska uppfattningar, om de tillåts ta del av skälen på ömse sidor. Detta är en uppfattning som leder till endera av två olyckor: antingen erövrar en viss grupp dogmatiker hela världen och förbjuder alla nya idéer, eller också, vilket är ännu värre, erövrar en viss grupp dogmatiker olika trakter och predikar det ömsesidiga hatets evangelium; det första av dessa missförhållanden förelåg under medeltiden, det senare under religionskrigens tid och nu på nytt i vår egen tid. Det första gör kulturen statisk, det andra hotar att förstöra den fullständigt. Mot bägge dessa alternativ bör läraren vara den främsta garantin.

Det är uppenbart att den organiserade partiandan är en av vår tids största faror. I form av nationalism leder den till krig mellan folken och i andra former leder den till inbördeskrig. Det bör vara lärarens uppgift att stå utanför partistriden och att försöka hos de unga inympa vanan av opartisk prövning, som kan lära dem att bedöma frågorna sakligt och vara på sin vakt mot att godta en parts uttalanden utan invändningar. Man skall inte begära att läraren skall smickra vare sig massans eller byråkraternas fördomar. Hans yrkesära skall bestå i hans beredvillighet att göra rättvisa åt alla sidor och i ett försök att höja sig över meningsbrytningarna till den lidelsefria vetenskapliga undersökningens plan. Om det finns folk som finner resultaten av hans undersökning obekväma, bör han beskyddas mot deras misshag, om det inte kan styrkas att han lånat sig till ohederlig propaganda genom att utsprida osanningar.

Lärarens funktion är emellertid inte endast att mildra de aktuella meningsbrytningarnas hetta. Han har
mera positiva uppgifter att fylla, och han kan inte vara en stor lärare, om han inte inspireras av önskan att fylla dessa uppgifter. Lärare är i högre grad än någon annan klass kulturens väktare. De måste vara intimt förtrogna med vad kultur är och angelägna att bibringa sina lärjungar en kultiverad inställning. Vi kommer därmed fram till frågan: Vad är utmärkande för ett kultursamhälle?

Denna fråga skulle mycket allmänt kunna besvaras med hänvisning uteslutande till materiella kriterier. Ett land är kultiverat, om det har mycket maskiner, många bilar, många badrum och gott om snabba kommunikationer. Vid dessa saker fäster enligt min mening moderna människor alldeles för stor vikt. Kultur i ordets viktigare mening är något andligt och består inte av materiella accessoarer till livets fysiska sida. Det är en fråga dels om kunskaper, dels om känsloliv. Vad kunskaper beträffar, bör en människa vara på det klara med sin egen och sin omedelbara omgivnings försvinnande obetydlighet i förhållande till  omvärlden i tid och rum. Hon bör betrakta sitt land inte enbart som sitt hem, utan som ett av världens länder, som alla har lika rätt att leva och tänka och känna. Hon bör betrakta sin egen samtid mot bakgrunden av det förflutna och framtiden och vara medveten om att dess egna meningsbrytningar kommer att förefalla lika besynnerliga för kommande tider som det förflutnas förefaller oss nu. Hon bör anlägga ännu vidare synpunkter än så och vara medveten om väldigheten i de geologiska tidsåldrarna och de astronomiska avstånden; men hon bör vara medveten om detta, inte såsom en tyngd, som trycker ned den enskilda människoanden, utan som ett väldigt panorama, som vidgar betraktarens sinne.

I fråga om känslolivet behövs en liknande utvidgning utöver det rent personliga, om en människa skall vara verkligt kultiverad. Människorna går sin väg från vaggan till graven, ibland lyckliga, ibland olyckliga; ibland storsinta, ibland näriga och småaktiga; ibland hjältemodiga, ibland fega och servila. För den som betraktar denna procession som en helhet framstår vissa saker såsom värda beundran. En del människor har varit inspirerade av kärlek till mänskligheten; en del har genom sin känslighet kunnat skapa skönhet. Dessa människor har åstadkommit något positivt gott, som uppväger den långa listan av grymheter, förtryck och vidskepelse. Dessa människor har gjort vad som stod i deras makt för att göra människolivet till något bättre än vildarnas korta och oroliga existens. I de fall då kulturmänniskan inte kan beundra, åsyftar hon hellre att förstå än att klandra. Hon söker att upptäcka och avlägsna det ondas personliga egenskaper snarare än att hata de människor som sitter fast i dess grepp. Allt detta bör finnas i lärarens tanke och hjärta, och om det finns i hans tanke och hjärta kommer han att i sin undervisning meddela det till de unga i hans vård.

Ingen människa kan vara en god lärare, om hon inte hyser känslor av varm tillgivenhet för sina  lärjungar och en uppriktig önskan att meddela dem det hon själv anser vara av värde. Sådan är inte propagandistens inställning. För propagandisten är lärjungarna potentiella soldater i en armé. De är förutbestämda att tjäna syften, som ligger utanför deras eget liv, inte i den mening i vilket varje ädelt syfte går utanför jaget, utan i den betydelsen att de skall tjäna orättfärdiga privilegier eller despotisk makt.

Propagandisten önskar inte att hans lärjungar skall blicka ut över världen och fritt välja ett syfte, som förefaller dem vara av värde. Liksom den som tuktar dvärgträd önskar han att deras växt skall inriktas och vridas på det sätt som passar trädgårdsmästarens syfte.  Och när han hindrar deras naturliga växt, riskerar han att  förstöra all deras spontana kraft och ersätta den med avundsjuka, förstörelselusta och grymhet. Det är inte nödvändigt att människorna är grymma; tvärtom är jag övertygad om att den mesta grymheten beror på besvikelser i unga år, framförallt på snedvridning av det som är gott.

Lusten att förtrycka och förfölja är en mycket vanlig lidelse, såsom världens nuvarande tillstånd endast alltför klart bevisar. Men den utgör inte någon ofrånkomlig del av den mänskliga naturen. Jag tror tvärtom att den alltid är resultatet av något slags olycka. Det bör vara en av lärarens uppgifter att för lärjungarna öppna perspektiv, som visar dem möjligheterna till insatser som är lika tjusande som nyttiga, varigenom deras människovänliga impulser frigörs och förhindrar uppkomsten av en önskan att beröva andra människor glädjeämnen, som de själva gått miste om. Många människor fördömer lyckan såsom ett mål både för sig själva och för andra, men man har rätt att misstänka dem för att likna räven inför rönnbären.

Det är en sak att avstå från personlig lycka  för ett samhälleligt ändamål, men det är en helt annan sak att behandla andras lycka som något betydelselöst.  Ändå sker det ofta i något föregivet heroiskt syfte. Hos dem som har denna inställning finns det vanligen  något inslag av grymhet, som troligtvis grundar sig på en omedveten avund, och orsaken till denna avund kan man i allmänhet finna i barndomen eller ungdomen. Det bör vara uppfostrarens  mål att utbilda människor vilka som vuxna  är fria från dessa psykologiska lyten och som inte är angelägna  att beröva andra deras lycka, därför att de själva har blivit berövade sin egen.

Såsom förhållandena är i dag är många lärare ur stånd att göra det bästa de förmår. Det finns flera orsaker därtill, vissa mer eller mindre tillfälliga, andra djupare liggande. För att börja med det förra slaget är många lärare överansträngda och tvingas att förbereda sina lärjungar för examina i stället för att ge dem en andling träning som gör dem fria. Folk som inte är vana vid undervisning - och hit hör praktiskt taget
alla skolmyndigheter - gör sig ingen föreställning om den andliga ansträngning som undervisning kräver. Man fordrar inte att präster skall hålla predikningar i flera timmar varje dag, men man kräver en motsvarande ansträngning av lärarna. Följden blir att många av dem blir jäktade och nervösa, förlorar kontakten med den nyaste framstegen på det ämnesområde där de undervisar och blir oförmögna att inspirera elever med en känsla av de intellektuella njutningar, som står att vinna av ny insikt och kunskap.

Det är emellertid ingalunda det allvarligaste. I flertalet länder hallstämplas vissa åsikter såsom riktiga och andra som farliga. Lärare vilkas åsikter inte är riktiga förväntas hålla tyst med dem. Om de framför sina åsikter är det propaganda, under det att  framförandet av  de riktiga åsikterna  bara betraktas som sund undervisning. Följden är att de vetgiriga ungdomarna alltför ofta måste gå utanför klassrummet  för att upptäcka, vad  deras egen tids kraftfullaste hjärnor tänker. Det  finns i Amerika ett skolämne som kallas medborgarkunskap, i vilket undervisningen är avsedd att vara mer vilseledande än i kanske något annat ämne. De unga får lära sig ett slags kompendium om hur samhällets angelägenheter i teorin sköts och de skyddas omsorgsfullt för all kunskap om hur de sköts i verkligheten. När de växer upp och upptäcker sanningen blir följden alltför ofta en fullständig cynism, i vilken alla samhällsideal går förlorade; om de däremot vid yngre år hade fått veta sanningen noggrant och med lämpliga upplysande kommentarer hade de kunnat bli människor, som var istånd att bekämpa missförhållanden vilka de nu finner sig i med en axelryckning.

Föreställningen att villfarelse är uppbygglig är en skötesynd hos dem som gör upp undervisningsplaner. Jag skulle inte själv anse att en man kan bli en god lärare, om han inte fattat ett fast beslut att aldrig under sin undervisning dölja sanningen, därför att den är vad som kallas "föga uppbygglig". Det slags dygd, som kan åstadkommas genom att skydda okunnigheten, är bräcklig och går sönder vid första beröring med verkligheten. Det finns här i världen många människor som förtjänar beundran, och det är en god sak att ungdomen får lära sig förstå på vad sätt dessa människor är beundransvärda. Men det är inte en god sak att lära dem beundra skojare genom att dölja deras skojaraktighet. Det anses att kunskap om tingen sådana de är leder till cynism, och det kan den göra, om kunskapen kommer plötsligt med en chock av häpnad och avsky.

Men om den kommer gradvis, vederbörligen inblandad i kunskapen om det goda och under loppet av vetenskapliga studier, inspirerade av en önskan att finna sanningen, får den ingen sådan verkan. Att ljuga för de unga, som inte har några möjligheter att kontrollera uppgifterna., är i varje fall moraliskt oförsvarligt.

Vad en lärare framför allt bör försöka väcka hos sina lärjungar, om demokratin skall kunna överleva, är det slags tolerans som kommer av strävan att förstå människor, som är olika oss själva. Det är kanske en naturlig mänsklig impuls  att med avsky och avsmak betrakta alla seder och bruk, som skiljer sig från dem vid vilka vi själva är vana. Myror och vildar dödar främlingar. Och personer som aldrig har rest, vare sig i kroppslig eller andlig måtto, finner det svårt att tolerera andra nationers och andra tiders, andra sekters och politiska partiers besynnerliga sedvänjor och exotiska trosföreställningar. Detta slags okunniga intolerans  är raka motsatsen till en kultiverad världssyn och är en av de största faror, för vilka vår överbefolkade värld är utsatt.

Uppfostringssystemen borde byggas upp i syfte att rätta till detta förhållande, men alldeles för litet uträttas för närvarande i denna riktning. I alla länder uppmuntras nationalistiska känslor, och skolbarn får lära sig - de är endast alltför beredvilliga att tro det - att invånarna i andra länder är moraliskt och intellektuellt underlägsna invånarna i det land där skolbarnen själva råkar bo. Kollektivt hysteri, den vanvettigaste och grymmaste av alla mänskliga känslor, stimuleras i stället för att motarbetas, och de unga uppmuntras att tro på det de ofta får höra upprepas snarare än på det som det finns någon förnuftig anledning att tro. För allt detta är lärarna inte att klandra. De är inte fria att undervisa som de skulle vilja. Det är de, som genom sin dagliga beröring har kommit att bry sig om ungdomen.Men det är inte de som avgör vad som skall undervisas och vilka undervisningsmetoder som skall tillämpas.

Det borde råda åtskilligt större frihet för lärarkåren än som nu finns. Den borde ha större möjligheter till självstyrelse, större oberoende av byråkrater och fanatiker som blandar sig i deras verksamhet. Ingen skulle i våra dagar samtycka till att underkasta läkarna kontroll av icke-medicinska myndigheter i fråga om hur de skall behandla sina patienter, naturligtvis med undantag av de fall, då de kriminellt avviker från läkekonstens syfte, som är att bota patienten. Läraren är ett slags läkare, vars uppgift är att bota patienten för barnslighet, men han tillåts inte att på egen hand på grundval av sin erfarenhet avgöra, vilka metoder som är lämpligast i detta syfte. Ett litet fåtal stora historiskt ryktbara universitet har tack vare tyngden av sin prestige lyckats skaffa sig praktiskt taget självstyrelse, men det övervägande flertalet undervisningsanstalter hindras och övervakas av människor, som inte förstår det arbete de lägger sig i. Enda sättet att hindra den totalitära andan att gripa omkring sig i vår genomorganiserade värld är att garantera ett visst mått av oberoende åt korporationer som uträttar ett nyttigt samhällsarbete, och bland dessa institutioner förtjänar lärarkåren en plats i första ledet.

Liksom konstnären, filosofen och litteraten kan läraren endast utföra sitt arbete på tillfredsställande sätt, om han känner sig vara en individ som leds av en inre, skapande impuls och som inte domineras och fjättras av någon yttre auktoritet. Det är mycket svårt i vår moderna värld att finna någon plats för individen. Han kan hävda sig på toppen som diktator i en totalitär stat eller som plutokratisk magnat i ett land med stora industriföretag, men i andens värld blir det allt svårare att bevara oberoendet av de stora organiserade krafter, som kontrollerar mäns och kvinnors levebröd. Om världen inte skall gå förlustig de fördelar den kan hämta av sina bästa hjärnor, måste den finna någon metod att ge dem svängrum och frihet, trots all organisation. Detta förutsätter frivillig självbegränsning hos dem som har makten och en klart medveten insikt om att det finns människor, som måste tillåtas att ha fritt svängrum.

Renässanspåvarna kunde känna det på detta sätt gentemot renässansens konstnärer, men våra dagars mäktiga tycks ha svårare att känna respekt för ovanliga snillen. Vår tids oroliga förhållanden är en ogynnsam jordmån för kulturens ömtåliga blomma. Mannen på gatan är full av fruktan och därför ovillig att tolerera friheter, vilkas behövlighet han inte inser. Kanske måste vi vänta på lugnare tider, innan kulturens krav åter kan få överhand över partiandans anspråk. Intill dess är det viktigt att åtminstone några människor inser begränsningen i det som kan uträttas genom organisation. Varje system bör tillåta kryphål och undantag, ty i annat fall kommer det till slut att krossa allt det bästa hos människan."

                                                                                                                               Tillbaka