Frihetsrecept

Vid middagen var också Sven-Gösta Malmberg, chef för Skandinaviska Banken utlandsavdelning, med fru närvarande. När jag vid lunchen med Ion under hänvisning till att jag tyckte att det med tanke på framtiden var lämpligt att Ion kom hem till oss på middag så sa han "Jag skall bara upp till Skandinaviska Banken och träffa en man som heter Sven-Gösta Malmberg" Jaha sa jag "Känner Ni honom?" sa Ion "Ja" sa jag "han hade min fru till bordet i lördags när vi var på middag hos Hammarskiölds!" Ion grymtade men sa inte mer men lovade att komma ut och hälsa på på kvällen. När han kom hade han med sig en jättestor blomsterkvast så Elisabeth smalt omedelbart. Ion och hans hustru är sedan länge ur tiden.

J R Laidlar, på samma företag,

och hans maka Vera blev också våra verkliga vänner. Roy som var teknisk representant för att sedan sluta som exportchef kom under tio års tid att besöka mitt företag två gånger per år. Båda gångerna under två veckor. Vi besökte tillsammans svenska industriföretag av alla de slag, järn- och stålverk , pappersbruk etc. Överallt diskuterades tekniska slipproblem, som Roy många gånger hade lösningen till. Roy är en bildad person och talar Oxford English. Han lärde mig mycket och hjälpte mig att förkovra mig i engelska - jag hade ju en god grund från Schartaus och även från min utlandsvistelse i Portugal tio år dessförinnan. Under våra resor som alltid företogs per bil brukade vi sjunga engelska melodier. Till slut kunde jag hela My fair Lady´s repertoar. Roy var frikallad från militärtjänst beroende på en icke så väl fungerande fot så han deltog i kriget som malaj.

Roy och Vera är fortfarande i livet och vi håller kontakten . Vera har nu fyllt 90 och är litet krasslig men Roy är still going strong.

René Boucher

Under mina tio år med Svenmans AB representerade jag också ett annat engelskt företag nämligen Union Glue- & Gelatine Company i London, som ägdes av familjen Boucher. Företagets dagliga skötsel var Renés ansvar. Företaget hade sin fabrik inom "the Wall" i centrala London. René skojade med att hans privata parkeringsplats kunde säljas för på den tiden (1960) ofattliga £80.000 (1£=15 kronor). På parkeringsplatsen stod en röd Alfa Romeo Giulia Sprint GT.

När jag först träffade René satt han behagligt tillbakalutad i sin kontorsfåtölj. Han tände just en cigarrett och lät tändstickan försvinna över axeln. Han var kedjerökare och snett bakom hans stol syntes en hög med tändstickor.

Han gick rakt på sak. Trevligt att träffa en svensk - kände jag möjligen Eric Carlsson "the fabulous driver you know". Tyvärr sa jag. Jag känner honom sa René och jag har sett honom komma nerför berget vid Monaco! Han har aldrig blivit rädd sa René, hade han det så hade han aldrig vågat stå på som han gjorde.

Jag hörde att Du var representant för Universal då har jag ingenting emot att Du representerar även oss,sa René.Några papper behöver vi inte skriva jag litar på Dig och Du litar på mig. Kommer det förfrågningar från Sverige så skickar jag dem vidare till Dig. Vi hade aldrig några dispyter vare sig om kvaliteter, priser eller leveranstider under de år jag representerade hans företag. Det visar att en engelsman står vi sitt ord och att man kan lita på hans handslag.

Nu går vi och äter lunch på ett trevligt ställe, vet Du jag är faktiskt ordförande i London Motor Club så jag får gå på racerförarnas krog. Vi kom in i en mysig restaurant där man dekorerat väggarna med minnen från fornstora dar. Där fanns till exempel de handskar Stirling Moss burit när han vann den och den tävling, eller en ratt som suttit på någon gammal Bentley i tidernas början etc.

René berättade att han var "dual" (he had two citizenships one English and one French). Hans pappa, jag vill minnas att han hette Adam i förnamn, var fransman och hade gift sig med en engelska. Adam Boucher var doyen i diplomatiska kåren i London och som sådan ett stort namn, vilket inte förminskades av hans nära vänskap med Charles de Gaulle som han förde en livlig korrespondens med. Han ansåg att affärer länder emellan var den bästa garantin för ett framtida fredligt Europa. Han omfattade redan då helt och fullt EU-idéerna.

Som ordförande i London Motor Club hade René de bästa förbindelser med Automobile Club de l´Ouest, arrangörer av 24 heures du Mans, när han nämnde det hade jag för länge sedan pratat på mig om mitt bilintresse, och sa i förbigående att "är det så att Du skulle åka dit så tala med mig så skall jag ordna med biljetter och plats på - jag tror det var - Martinis läktare". Som bevis på sin vänskap tog han vid ett tillfälle av sig sina motorhandskar och skänkte mig dem. Gissa om jag var lycklig!

Några år senare, när Pontus var nio år så ringde jag till honom och frågade om han kunde hjälpa mig för vi hade beslutat oss för att åka till 24-timmars i Le Mans. Han frågade vart han i så fall skulle skicka biljetter - Maison de Suède vid Triumfbågen sa jag utan att veta om att där satt en svensk direktör med namnet Wallin som antingen själv hade lagt lagt beslag på mina biljetter eller skänkt bort dem till någon bekant - hursomhelst när Pontus, Kai Ohlson och jag kom dit för att hämta dem så fanns det inga!

René tjänstgjorde under kriget som stridspilot "jag har så snabba reflexer sa han enkelt" och flög en Spitfire.
Som amulett och lyckobringare visade han mig sin barndoms lilla mörkbruna, halvt ihjälkramade teddybörn som aldrig svek! René reste aldrig utan björnen. Dermot Molloy hade som amulett också alltid med sig en kort, kraftig påk.

Ett bevis på att René var en mycket skicklig bilförare var att han hade alla tre licenserna. Han fick köra rally, han fick köra tävlingar som Le Mans och han fick också köra formel 1. Det säger sig själv att han var mycket stolt över sina tre licenser (mycket ovanligt att ha alla tre). René var en trevlig bekantskap - när jag var i England tog han mig med till bland annat Brands´ Hatch-banan där jag fick vistas i depån under pågående tävling. Senare åkte Pontus och jag dit och tittade på tävlingarna.

Jean de Pascal

Den här mannen, som jag skulle arbeta tillsammans med i många år var försäljningsdirektör på Frankrikes största företag i slipskivebranschen Etablissement Durrschmidt S.A. i Lyon.

Våra vägar möttes tack vare Dermot Molloy. Vid ett besök i England, 1972 tror jag det var, så frågade mig Dermot Molloy (som av slipskivemaffian Norton, Carborundum och Naxos) tvingats skilja mig från direktörskapet och lösa ut mig som delägare i Svenmans AB) hur jag försörjde mig. Jag representerar ett österrikiskt företag Rappold GmbH i Wien och Villach men jag skulle hellre arbeta för Durrschmidt som ju inte är Norton-kontrollerat sa jag. Du vet naturligtvis att jag sitter i styrelsen för Durrschmidt?, sa Dermot.

Åk hem och ring till de Pascal så skall Du se att det ordnar sig! Det var ett juste sätt att betala tillbaka vad jag mist i och med att jag av konkurrenterna tvingats lämna mitt jobb i Svenmans AB! Jag hade kunnat gå till myndigheterna och anmäla Naxos, Norton och Carborundum för illlojal konkurrens i form av en priskartell som funnits under många år, men jag var trött och skärrad och avstod. Så här efteråt tror jag heller inte att jag fått rätt mot facket, som enligt svensk modell höll Naxos om ryggen.

Jean och jag blev de allra bästa vänner och hade stor framgång i vårt samarbete, som upphörde i och med att Jean fick en hjärtinfarkt och tvingades lämna arbetet någon gång tidigt 1980-tal. Mina affärer med Durrschmidt avslutades år 1993.

I sammanhanget kan sägas att Jean var en praktisk karl. Ute på bruken hade man vant sig vid att jag talade engelska flytande (där kunde ju de allra flesta valsverksingeniörer följa med). Att jag sedan talade knagglig tyska med representanten från Rappold var naturligtvis inte heller så konstigt. För att lösa problemet med franskan så talade de Pascal och jag flytande franska inför kunderna (som ju inte hajade ett dyft) för att sedan efteråt bena ut problemen i lugn och ro på hotellrummet! Det gick hem! Så småningom kom vi att väl förstå varandra.

Jean de Pascal ("de" hade familjen i namnet alltsedan Jeans farfarsfarfars etc far blivit adlad på sin brors, Blaise Pascal, förtjänster) var en charmant personlighet. Med grevetiteln som ju inte längre förs i Frankrike följde tillstånd för familjen att under någon vecka plocka svamp i Boulogneskogen! Jag vet inte vad myndigheterna idag skulle säga om familjen återupptog svampplockningen.

Jean och hans hustru, Gilberte, bodde i ett hus i Vourles, söder om Lyon, som låg på Gilbertes pappas ägor. En gång sommaren 1977 hade vi gjort upp om att vi skulle hälsa på hos dem för att inviga en ny swimmingpool som familjen "ärvt" som ett resultat av en husförsäljning i Shanghai.

Vi kom fram på kvällen, det var den 4 juli. Dagen hade varit stekhet. Vi kom med bil (minst 40+ i bilen) från Sydtyskland och anlände vid 18-tiden. Nu skulle det bli fint med bad! Men Jean sa - tyvärr - man har inte blivit färdiga! Så det blir inget bad!

Det blir det visst det! sa Gilberte. Vi går upp till pappa. Det började mörkna och jag minns vandringen uppför kullen till den stora swimmingpoolen i den varma kvällen mellan persiko- och päronträd. Väl uppe får vi syn på en swimmingpool 10x25 m! Eva (22) som varit gnällig, när hon trodde att hon missat badet, fick lov att erkänna att det verkligen var toppen att kunna ligga där och plaska och samtidigt se solen gå ner över Mont Blanc 10 mil österut!

Hans Wiener

I samband med erhållandet av min agentur för Sparcatron Limited, ett engelskt företag som tillverkade gnistbearbetningmaskiner, kom jag i kantakt med Hans Wiener. Om denne man vill jag nämna att jag sett få liknande exempel på hur en intelligent och målmedveten person kan lyckas i Sverige även om han från början haft dåliga odds. Hans kom till Sverige i mars 1939 som judisk flykting. Han var då 14 år gammal och hade med sig sin lilla syster Marion 3 år gammal. På fickan hade han de 20 D-Mark som en flykting från Tyskland då hade rätt att utföra. Hans far och mor hade då insett det hopplösa läge vari tyska judar befann sig och sände iväg barnen för att rädda dem till livet och en framtida säkrare uppväxt och till ett bättre liv. Själva transporterades de, som senare genom originaldokument kunnat bevisas till Auschwitz-Birkenau för att där avrättas. De ingick i den 1000-hövdade transporten som nr 81 och 82 och lämnade den 25 september 1942 Paris där de infångats av R.F. Sicherheits-Dienst Ytterligare uppgifter om deras öde föreligger ej.

Efter ett liv fyllt av arbete och samtidigt av stor framgång har det förunnats Hans att till sina föräldrars, Käte och Franz Wiener, ära och minne
grunda en stiftelse som bär deras namn. Stiftelsen som har till ändamål att säkra familjen Wieners efterkommande framtida möjligheter till god utbildning och allmän hjälp har sitt högkvarter i närheten av Mazkeret Moshe, Jerusalem och dess namn är Wiener Heritage Centre. Byggnaden som mäter ca 700 kvadratmeter är uppförd i två våningar. I övervåning finns en större lektionssal för ca 60 personer utrustad med datorer etc. I undervåningen finns studierum, sanitetsanläggningar etc för studenter och besökare. Bland institutets många uppgifter är en att arbeta för tolerans olika folk emellan, enkannerligen i Jerusalem.

Stiftelsens fonder, som är öppna för ättlingar till Käti och Franz delar årligen ut en mängd stipendier och andra olika understöd .

Hans Wiener har visats sig vara en man värd att beundra.

Adalberto Gens da Costa Simões

Idag den 20 januari 2005 har jag hunnit till Gens en god vän och arbetskamrat från mitt jobb i Lissabon 1948.
Den 9 januari kom från Lissabon ett tungt paket. Det visade sig innehålla en plakett 30 x 22 cm med tjock mässingram och med följande inskription i den mässingplakett som ramen omgärdar:

"Ao Sven-Herman Wallin

que comemorou na Suécia, 80 anos da vida
em 2002, aqui ficam gravadas as cordiais felicitacões desse ditoso
aniversário, vindas do colega de trabalho em Lisboa, camarada
de armas (artilharia) e benfiquista. esperando que muitas
celebracoes o Wallin repita na companhia da queirada Esposa,
descendentes, familiares e bons amigos, nos quais
fratenalmente se inclui em espírito o português.

Adalberto Gens da Costa Simôes
Lisboa, Natal 2004."

Att femtiosex år efter vårt första möte bli ihågkommen på detta sätt är omtumlande! Gens och jag blev verkligen mycket goda vänner där vi sutto mitt emot varandra vid det stora skrivbordet på Simpler & Blidberg Ltda. i Lissabon år 1948. Allt mellan himmel och jord diskuterades. Till att börja med på knagglig franska senare på portugisiska, som dock så småningom för min del från att ha varit mycket knagglig blev nästan flytande!

När Elisabeth och jag 1952 hade gift oss och åkte på bröllopsresa till Paris (för att träffa familjen du Vivier) så kom Gens till Paris där han presenterade oss ett förtjusande filigransarbete i form av en portugisisk caravela.

När han sedan 1957 var på besök i Sverige så träffades vi naturligtvis och likaså när jag 1986 besökte Lissabon för att eventuellt köpa ett hus som Gens ärvt. Huset är mycket centralt beläget vid Miradouro da Nossa Senhora do Monte bara 750 meter från Rossio i Lissabons centrum.

Genom alla år har vi hållit en kontakt som idag fortfarande upprätthålles. Gens fyllde 85 år den 8 januari 2005. Han hustru Luzette är också fortfarande i livet.

Genom Gens har jag blivit hedersmedborgare i den lilla portugisiska byn Barril de Alva nordväst om Coimbra, medlem i sportklubben Benfica (que fica bem! = som står sig i alla väder!) och också efter en intensiv samvaro med den infödde angolanske ambassadören i Portugal blivit hedersöverste i angolanska armén!

Tillbaka